In 2015 Klas Lindquist received an award from The Sten A Olsson Foundation for Research and Culture. The ceremony took place on December 4th at the Concert House in Göteborg, Sweden. Klas had his friends and colleagues Erik Söderlind and Svante Söderqvist to back him up at the short concert before he received the prize. Find more information about the foundation and see videos and pictures from the ceremony at www.stenastiftelsen.se

Below you can read the presentation (in swedish) by writer Ulf Johanson before Klas entered the stage.

PRESENTATION

Mina damer och herrar,
Kära publik.

Jag hade glädjen att för ett par veckor sedan njuta av en konsert i Varbergs teater. Det var  vokalgruppen Stockholm Voices som tolkade bland annat nummer från klassikern Waltz for Debbie, Monica Zetterlunds och Bill Evans 60-talsskiva.
På scen fanns förutom de fyra sångarna också ett jazzkomp, pianotrio plus sax, och den mest välklädde och, vågar jag nog påstå, den mest spelsugne, var just denne saxman, i grå kostym, slips och pärlemoinfattningar på sin helt nyrenoverade altsaxofon.
Jag är ganska övertygad om att den spelsugne musikern snodde åt sig ett par, tre extra korus utöver de överenskomna, allt till musikens och publikens fromma.
Konserten var mycket bra. För den elegante altsaxen samtidigt en dag på jobbet i ett ganska varierat musikerliv.
Han har försörjt sig på musiken sedan han var tjugo, och idag handlar det nästan uteslutande om jazz, även om han inte är främmande för brasiliansk musik, soul och annat.
Den jazzintresserade göteborgaren känner honom möjligen som en av de förnämliga saxspelarna i Bohuslän Big Band under en tid.
Eller kanske som mångårig sax i Second Line Jazzband, som han kuskat runt med i framförallt England, Tyskland och Danmark på turné.

En höstsöndag 1997 steg vår man på flyget till New York. Kvällen före hade han stått med Second Line Jazzband på Jazzhuset i en svettig final på Jazzfestivalen.
Nu satt han intill en känd skådespelare och drack whisky. Av samtalet att döma var han känd, han var till exempel bekant med Elizabeth Taylor.
Han visade sig vara mannen bakom Big Bird, den stora gula fågeln i tv-produktionen Sesame Street.
Är detta relevant information?
Jo, jag tycker det. Det är klart att en konstnärs möte med en annan konstnär i något avseende påverkar dem båda. Och det är nåt spännande med det där slumpartat och kvantmekaniskt ovissa i tillvaron.
Men det är också så att vår stipendiats intresse för musik väcktes inte bara av musikintresserade föräldrar, pappas jazzplattor i bilstereon och kommunala musikskolan, utan också av Mupparna, ett annat kulturfenomen av format, och en avläggare till Sesame Street. Den coole och självsäkre saxofonisten Zoot i Mupparna gjorde starkt intryck på vår man när han var liten.
Allt detta tog honom så småningom och via Hvitfeldtskas musiklinje till musikerutbildning i skånska Skurup. Där fick han också sina första jobb, kunde inte bara köpa bil, utan också tanka fullt, till klasskamraternas avund.

Men åter till New York.
Redan dagen efter flygresan och mötet med Big Bird steg vår man in på Mannes College of Music i staden.
Några dar efter giget på Jazzhuset ombads han nu visa vad han kunde i ett slags öppen provspelning med inhyrt komp. Med bland andra Mulgrew Miller på piano spelade den svenske altsaxen What Is This Thing Called Love för en publik av klasskamrater och kärva lärare.
Det gick bra. Åren med Second Line, 100 gig om året, hade gjort honom väl skickad för en sådan prövning.
Han säger att han trivdes fantastiskt bra på skolan, och uppskattade till exempel noggrannheten i undervisningen. “Varenda not, every fucking note, skall vara utskriven i basstämman i ett arrangemang; en skicklig basist struntar i dem och spelar nåt hippare, men en dålig behöver dem alla, som hans lärare Ed Neumeister sa.

Åter i Sverige fördjupade vår jazzman sina färdigheter i komposition och arrangering vid Musikhögskolan i Stockholm.
Han har bland annat använt denna kunskap för att arrangera musiken på ett par utmärkta skivor med den egna niomannagruppen. Med egenhändigt skriven musik förstås.
Han är idag en hantverkare av bästa slag, och samtidigt en briljant musiker och solist som utan att spana i backspegeln förnyar och bygger vidare på traditioner från jazzens 50- och 60-tal.
Duke Ellington och hans samarbetspartner Billy Strayhorn kommer man inte runt, knappast Count Basie heller.

Snart ställer han sig på scenen här med sin King Super 20, en rätt krävande sax men också generös i rätt händer. Den har han köpt i en musikaffär i Värmland.
Cannonball Adderley spelade för övrigt också King.
Vår stipendiat, som för övrigt också spelar klarinett, är uppvuxen i Mölndal men bor i Stockholm.
Där spelar han i många skilda sammanhang. Bruksmusik, eget, och som nyligen på Glenn Miller Café, då hans trummande kamrat Daniel Fredriksson satte ihop ett band att spela amerikanen Kenny Garretts platta Songbook live – utan att repa. Bara lyssna på skivan därhemma och sen ut på scen.
Sådant kräver mod och bästa sortens harmoni- och rytmsinne.
Han tror på livemusikens framtid, trots att det nyskapande sitter trångt idag.
Så här säger han:
“När nyhetens behag svalnat kring strömmande musik och on demand-tv, då kommer levande jazz, konstmusik och annat att åter locka stora skaror till konsertlokalerna.”
Låter inte det härligt?

Damer och herrar, Klas Lindquist.